Oj, sa jag något olämpligt nu?

I en galen värld är jag glad att jag vet vem Jag är. Bland alla kommentarer, bland alla förväntingar, fördomar, åsikter och "borden" kan det vara lätt att svepas med. Men jag påverkas inte så lätt. Helt enkelt för att jag inte bryr mig. Något som jag vet stör väldigt många. För man ska ju påverkas, man ska helst inte stå ut och att ha en originell tanke kan reta gallfeber på vissa. Och right about now är det givet att vissa läsare kommer att tänka: "Men tror hon att hon är så jävla bra då". Men det handlar inte om det. För det finns de som alltid kommer att försöka påverka en, tvinga sina åsikter på en, sina uppfattningar om vad som skall och bör vara. Sådana som jag möter jag varje dag och som jag förmodligen kommer att fortsätta möta livet ut. Det är de typiska översittarkillarna/tjejerna, de som får sin bekräftelse genom att se ner på andra och tro mer om sig själva än vad de (enligt mig) borde göra. Det är de som leker följa John och gör allt som de tror att de borde göra, är så som det förväntas av dem, utan att själv tänka efter. Det finns de som försöker imponera på andra som de har intalat sig har någon form av status och rättar sitt beteende efter det, gott som ont. Ja, det finns massor med exempel. De reproducerar varandra. Med detta sagt menar jag dock inte att vi kan leva i ett vakuum och låta bli att påverkas av varandra. No man is an island. Men vissa beteenden är bara så extrema. Och ja, en jurists värld - den kan innehålla många undantag från verkligheten.

Och vem röstade egentligen?

Patrik Isaksson borde också ha gått vidare, god damn it.

Beroendeframkallande

Where's my car, dude?

Dude, where's your car?

Scener som får min mage att krampa av skratt.

Jag blev den utvalda.

Vad som var så fantastiskt? Jo, det var utlandsplatserna som jag fick till nästa läsår. Det var inte bara vilka platser som helst. Drömplatsen, USA. Och inte vart som helst i USA, utan i Seattle, på en av de bästa lawschools i hela USA. Och jag är sjukt jäkla nöjd. Jag fick dessutom veta att inga andra jurister förutom jag och C fick gå på intervju ens. Snacka om att känna sig privilegierad. Hade inte vissa människor varit så bittra och oförskämda hade jag inte varit så skadeglad. Och utöver detta, som att det kunde bli bättre, kom jag också in i München. Går allting som det ska blir jag alltså borta ett år. Och dessutom fick även C sina förstahandsval. How lucky are we? Herregud, jag kan knappt fatta att det är sant.

Eufori.

Jag fick världens bästa nyheter idag.

För alla förtjänar frihet.

Så grattis Kosovo.

Den perfekta klänningen.

Efter mycket huvudbry, efter mycket letande och efter mycket provande på NK, har jag hittat den. Den gömde sig för mig. Men jag hittade den. Och skorna inhandlades redan i Schweiz. Nu är jag redo för Gaius 2008.

För jag fick faktiskt blommor igår.

Instruktören frågade om någon hade fått det. Två räckte upp handen, varav den ena var jag. Hon suckade bittert och skojade om den röda dagen. Men det är ju faktiskt så att jag har världens bästa systrar. Förra veckan gula tulpaner, igår röda. Blommor är underskattade.

When The H Comes Around

Och det har varit en sådan där dag som gör mig alldeles pirrig i magen. För jag har läst, klarat av världens svettigaste aerobicspass, njutit av UV-strålar och framför allt shoppat som en gaaaalning. Oplanerat som det var kunde jag knappt bära alla påsar hem. Och nu är både jag och mitt hem förnyat. Och jag har hittat den perfekta klänningen. Den väntar på mig imorgon. Ikväll är det dock dans och plugg på schemat. Och det är lovely.

By the way, har jag sagt att Göteborg är världens finaste stad när solen tittar fram? Ja, det har jag nog.

"the greatest failure of the West since the 1930s"

...according to U.S. Assistant Secretary of State Richard Holbrooke.

Viktigt att veta -> http://www.unitedhumanrights.org/Genocide/bosnia_genocide.htm

Shiny, happy me.

Och det har varit en viktig dag idag. Men jag fixade det galant. Resten är upp till ödet. För just när det gäller denna specifika fråga är det que sera sera. The future is not mine to see, yet. Och jag har varit glad hela dagen idag, för det var en sådan underbar dag. Även om alla måsten dansar i bakhuvudet, breakar mot varandra till och med. Men for now tog glädjen övertaget och stod och showade på scen. Till och med solen kelade med Göteborg. Mina klänningar kom idag och jag har posat framför spegeln. Och jag shoppade massa onödigt lyx. Som kostar mer än nödvändigt. Men jag blir glad av det. Och glädje är nödvändigt. Ergo är shopping nödvändigt. Och ja, det känns som en riktigt bra nystart. Självuppfyllande profetia, tack.

Vi räknar dagar, räknar år...

En vecka som känns som en evighet. Åtminstone känslomässigt. För insikter och perspektiv får saker och ting att se och kännas annorlunda. Det smakar rentav annorlunda. Och det har varit en bergochdalbana. Men jag har fått ett nytt jobb och jag glädjs, för jag kommer spendera tid på domstolarna framöver. Och jag håller igång även idag och saknar den tiden då man kunde ha lediga helger, den tiden för många år sedan som känns som en minnenas utopi. Och imorgon är det en ny dag, en viktig sådan. Men ikväll är det en bra bit kvar av ljusveken.

Isn't it ironic?

Frågan är varför man överhuvudtaget oroar sig för framtiden. För oförutsedda saker sker. Livet kan ändras på en sekund, och man kan aldrig veta något med 100 procentig säkerhet. Döden lurar runt varje hörn och var och en har verktygen inom sig för att känna lycka. Så varför oroar man sig? Från att må fabulous en dag till att känna sig 6 feet under dagen efter. Och ibland är man riktigt jäkla orealistisk. Man jag önskar nog att jag kunde sia. Eller nej, nu ljög jag. Jag vill nog inte veta hur framtiden ser ut.

Don't you think?

Idag var det en underbar dag.

Och jag fick reda på någonting. Någonting underbart. Men jag tänker inte berätta. Inte än. Och jag håller alla tummar och tår.

Note to self.

Varje gång du tinar någonting i kylskåpet -> ha alltid (alltid!) en tallrik under. Så slipper du spenatvatten all over the place.

Ondska i mänsklig skepnad.

Varje gång jag ser folk hylla Milosevic ryser jag. De hyllar ondska. Ren ondska. De hyllar folkmord. Och de hyllar ett krig som skördade så många liv. Att säga att han är oskyldig är inte ens ett försök att övertala, utan mest ett sätt att vanära de döda. För det finns inga tvivel om vad han har gjort. Bevis, döda kroppar, gravar, förstörda familjer, allt talar för sig självt. Efter att ha sett stora delar av rättegången mot honom kan jag bara beundras av domarna i tribunalen och av åklagaren Nice. De avskräcktes inte av hans försök att underminera systemet, de lät honom inte göra avsteg från ordningen som är internationellt fastslagen och de synade hans bluff. Gång på gång. Trots ren ondska som Milosevic, finns det också godhet och rättvisa där ute.

Jag ser genom en slöja.

Trött/tröttare/tröttast.

Och jag skulle vilja bada i ett ishav nu. Eller kanske inte, men nästan. Jag får nöja mig med svart té för kvällen. För nu är ansökningarna färdiga. Nästa steg är sommarplanerna. Även de måste smidas och skrivas. Jag har exakt tre veckor på mig. Det är tufft att vara viktig. Men nu ska denna överdrivet trötta person ta och läsa lite internationell rätt. Och mina vyer vidgas. Mhmm.

Någonstans i tidens vakuum.

För så mycket har det varit att göra. Och varje dag har förvandlats till en sen kväll. Och dörren till hemmet har öppnat alldels för sent. För sent för att varva ner. Men det får man inte tänka på. Inte när det är så mycket att göra. Skola, projekt, jobb, möten, ännu mera möten, telefonsamtal, mail, ansökningar, you name it. Och mitt uppe i detta skall man planera framtiden effektivt, vara positiv, och inte tappa fotfästet. Och ibland funkar det. Det är söndag idag, och det är helt otroligt. Den är snart avklarad, den otroligt köriga veckan. Och idag belönade jag mig själv med shopping. 12 påsar med stövlar, pumps, partykläder och mat. Nu är jag laddad för ännu en tuff vecka. Hell yeah.

Vi samexisterar, vinden och jag.

Den visslar. Skriker. Bankar. Den kliar på mitt fönster. Och klöser. Den är frustrerad. Som att den vill in. Som att den vill något. Men jag sitter tryggt där jag är. Den får inte komma in. Hur mycket den än blåser i mitt hår nästa gång jag går ut. Vi är ovänner i några månader. Vår relation har ett mönster. Men nästa gång jag tittar ut över ett hav, då står vi där hand i hand. Vinden och jag.

Now you see me, now you don't.

Men jag är här igen.